Den ena nymodigheten efter den andra

Den ena nymodigheten efter den andra dyker upp på IT-kartan. Iphone, med allt vad det innebär, och Google wave med allt vad alla förmodar vara nästa generations IT-användande för att bara nämna några exempel. När jag tittar på hur användandet av IT i skolan bara ökar och ökar gnuggar jag händerna. Äntligen har det faktiskt börjat röra på sig i IT-sverige vad det gäller skolområdet, och många ovana har så smått vågat sig ur sin trygghetszon och ser vinster. Frågan kring "hur" vi ska använda tekniken ersätter den mycket envisa och långdragna frågan "om" vi ska använda oss av IKT.

För den som fortfarande tvivlar finns närmast självklara skäl att fundera en gång till. Oberoende av skolans inriktning eller program finns ett argument som slår högre än allt annat. I samhället finns ju IT som en integrerad del av samhället, och mer lär det bli. Betala räkningar, boka biobiljetter, beställa biljetter läsa tidningen; ja listan kan göras mycket lång. I större delen av alla yrkesverksammas liv finns datorn som navet i verksamhetens aktiviteter.

Ett annat argument som oavkortat är slagkraftigt är miljöargumentet. Vi behöver inte resa för att mötas yrkesmässigt, åtminstone inte av rent praktiskta skäl. Att ses över nätet idag är både enkelt och visuellt. Därmed kan vi faktiskt i viss mening slippa mycket av den miljöförstöring alla dessa resor innebär. Våra sociala behov upphör ju inte att existera i och med teknikens möjligheter men den erbjuder just detta, att vara sociala tillsammans istället för att sitta i ändlösa möten där resan dit tog längre än själva mötestiden.

Att förutse framtiden för våra ungdomar är svårt. Vad vi däremot kan veta är att kunskap kommer att behövas, och att såväl förtrogenhet som direkt praktiska IT-kunskaper är avgörande för hur ungdomarna klarar sig i samhället ter sig som självklart.

Så vad ska vi lära ut? Eleverna har vuxit upp med mycket av tekniken, och för dem är detta knappast något nytt, snarare något de inte ens tänker på. Vad vi kan göra är givetvis alltid att förse alla med en dator eller åtminstone möjliggöra tillgång till en och till nätuppkoppling. En annan insats är att skapa möjligheter för fortbildning inom IKT för lärare. När detta väl är gjort finns möjligheterna där och då ska man utnyttja allt som finns att tillgå. För tio år sedan kunde man lätt se datorn som skrivmaskin framför sig, där man skrev text, eller skickade brev, elektroniska till och med.
Många lärare jag har talat med verkar ha någon slags idé kring att kunskapsbehoven är mycket praktiska, att förtrogenhet kring de flesta programvaror på marknaden är någon slags grundkunskap hos pedagogen. Det vore ju helt absurdt att kräva av någon människa.

Vad man som lärare däremot bör ha kännedom om och kunna förmedla är internets hot och möjligheter, etiska/moraliska aspekter av datoranvändandet. För att åstadkomma detta i praktiken återstår en sak, om än väldigt klyschig. Det gäller att ha kännedom om vad elever faktiskt gör på nätet. Gå med i Facebook, Twitter och några andra. Det finns inga förpliktelser där och ofta är detta något som lockar ungdomar. Analysera hur ungdomarna beter sig på nätet så uppfattningen nyanseras och klargörs lite. Det räcker så, resten av kompetensen har läraren som en naturlig del av yrket.

/Lasse Lundgren