tisdag 25 augusti 2009


Skolan i datorn eller datorn i skolan?

Traditionellt har många lärare haft en läroböcker och en klasser, vissa har kompletterat med eget material och andra har haft helt egenproducerade läromedel. I detta digitala tidevarv ökar trycket på traditionalisterna och en progressiv grupp pekar på vinsterna med IKT och framförallt webbaserade metoder och läromedel. Frågan är bara, hur ska man jobba? och kanske ännu mera viktigt, hur i herrans namn hittar man struktur och konsekventa arbetssätt?

Internet är fyllt av programvaror, vissa kostar pengar men många är gratis. Internet är också fyllt med människor som vet vad som är rätt och fel samt fyller sida upp och sida ner med tips och råd kring vad man kan göra. Men hur?

Att ha en dator till varje elev och lärare är förvisso en fantastisk triumf och en minst sagt naturlig samhällsanpassning. Hur lärarkåren nu ska kunna fylla sina planeringar med innehåll kan verkligen variera väldigt. Det finns programvaror som är en exakt kopia av vanliga böcker, med lektionsplaneringar, facit och hela kittet. Här tankar helt sonika eleverna ner en programvara eller går till en websida och sedan är det bara köra igång. Förändringen för läraren blir då inte speciellt stor, han eller hon har bara flyttat in boken i datorn och inget mera; likadant för eleven. Den traditionalistiska trygghetsnarkomanen pustar ut och allt är frid och fröjd. Kanske kan detta vara en god väg in i ett nytt sätt att arbeta.

Den djärve kan helt fritt välja och vraka bland allt som finns i programvaruväg på internet. En uppsjö, för att underdriva saken, av programvaror, tester, delade dokument, hemsidor, tävlingar och mycket mera finns att fritt använda, kunskapsskatten ligger öppen och världen släpps in i klassrummet. Det blir sannolikt en mycket varierad undervisning och mer anpassat för elevernas egna livsvärld. Dilemmat som kan uppstå är bara hur man rent praktiskt ska hitta en bra struktur och kanske ännu svårare, hur sparar man allt material? Vi är ju helt oberoende av internets existens tjänstemän i en myndighetsutövning.

Skolförvaltningar, utbildningsnämder och utbildningsföretag värjer sig ibland för denna fråga och i många fall uppstår tanken på att skapa en ö på internet där allt är säkert, allt är tryggt. Det är här tanken på webbplattformar dyker upp. Även ett dilemma dyker upp samtidigt. Om själva poängen med att vara på internet är att vi och alla andra i världen finns där, och kan hitta varandra, vad händer då om vi kapslar in oss där poängen är sammankopplingen? Administrativt är vinsten uppenbar, lärarna kan komma åt information lägga in själv och hämta allt alla andras. Föräldrar kan erbjudas en innan omöjlig chans att följa sina barns kunskapsutveckling. Men gör vi inte med plattformar som vi gör med digitala skolböcker, flyttar in skolans traditionella struktur in i den digitala världen?

Mot bakgrund av ovanstående kan vi tryggt konstatera att även om IT sakta men säkert börjar bli en del av skolans naturliga vardag är grundfrågorna, och de praktiska vardagsfrågorna komplicerade och anpassningen till den nya världen är i sin linda.

Frustrerande nog tycks hur som helst aldrig framtiden vara nära nog.

/Lasse Lundgren

1 kommentar:

  1. Intressanta funderingar!

    Jag tror man (om man någonsin kommer så långt) hittar en fungerande modell, som inte bara gör internet till en del av undervisningen utan även undervisningen till en del av internet, i en form av öppna öar.
    Jag tror alltså på ett sätt på öarna, att skolan bygger gemensamma plattformar som är optimerade för de funktioner och processer en skola faktiskt behöver för att fungera och som stödjer den framtida skolans arbetsprocesser. Att pussla med befintliga system som gör jobbet halvdant är helt enkelt inte en hållbar lösning. IT skall vara en plattform man jobbar på och inte ett verktyg man får brottas med.

    Men jag tror också att en annan grundpelare i en framtida IT-strategi för skolan i stort är att, redan när man bygger upp dessa framtida plattformar, öppna upp dem för kommunikation med resten av Internet (och världen i stort). Det finns år 2009 och framåt i princip ingen ursäkt för att jag inte kan prenumerera på mitt skolschema i (standardiserade) iCalendarformatet, läsa om de senaste projekten inom skolan och de senaste uppgifterna jag personligen fått tilldelade via (standardiserade) RSS-formatet. Eller för den delen att jag inte kan (på ett samordnat sätt) kommentera en föreläsning via (de-facto-standardiserade) Twitter eller genom att länka in min egen bloggpost.
    Det är även praktiskt omöjligt för mig att programmera min egen applikation som utnyttjar t.ex. föreläsningsmaterial och skolarbeten från svenska skolor som datakällor, varför kan inte världen få tillgång till (åtminstone delar av) den informationen genom programmeringsvänliga och standardbaserade gränssnitt mot skolans plattformar? Eller är det bara i mina ögon det är ett fruktansvärt slöseri på papper och förmåga att den vanliga metoden att behandla ett nyskrivet arbete, om det så är bedömt att hålla MVG-klass, är att slänga in det i röran i ett skåp eller en pärm och aldrig titta på det igen?

    I grunden tror jag att det handlar om kommunikation, och tekniken blir i mångt och mycket en konsekvens av det.

    Världen kommunicerar, mer och mer över internet.
    Svarar Skolan?

    SvaraRadera

Humlan flyger

Bloggen är en naturlig fortsättning på projektet.
Här kan alla kommentera projektet eller diskutera IKT-pedagogik. Intresserad av projektet? Klicka
här.