Ett pedagogiskt credo för 2010-talet ?

"Det finns ingenting så svårt att ta itu med, inget så vanskligt att leda, inget så riskfyllt som att försöka införa en ny tingens ordning. De som förändrar får nämligen till motståndare dem som lyckats väl i de gamla spåren, och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya"

Så skriver Macchiavelli 1513 i Fursten.

1629 skriver Johan Amos Comenius klagande i Didactica Magna att "antingen sysslar skolorna själva med obetydliga och värdelösa ting och försummar de gedignare. Eller glömmer eleverna vad de lärt eftersom det mesta gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Den sistnämnda bristen är emellertid så vanlig , att det finns endast få som inte klagar däröver. Ty om allt vi läst, hört och tillägnat oss, genast var tillhands i minnet, hur lärda skulle vi då ej vara,vi, som minsann haft tillfälle att tillägna oss ett och annat! Men eftersom så inte är , är det säkert, att vi liksom öser vatten med såll." (Ur "Den tidlösa pedagogiken", red Tomas Kroksmark)

Comenius fick i uppdrag av Axel Oxenstierna att författa läromedel för den svenska skolan. Drottningens lärare var kritisk mot manuskriptet på grund av att det, enligt honom, "endast innehöll idéer, metodiska råd och reflektioner" och läroböckerna borde istället "ge konkreta instruktioner i alla avseenden". Diskussionen känns igen idag då "tydlighet" ofta ställs emot demokratisk dialog lärare-elever.

1897 författar John Dewey boken Mitt pedagogiska credo, vars innehåll tveklöst påverkat de svenska läroplanerna, inte minst Lpf94. En utbildning värd namnet måste ta sin utgångspunkt hos eleven själv:

" Om inte lärarens ansträngningar knyter an till någon aktivitet som barnet utför spontant, oberoende av läraren, så blir utbildning något som pressas på utifrån. Det kan förvisso ge vissa yttre resultat men inte kallas fostrande i egentlig mening. Utan insikt i individens psykologiska struktur och aktiviteter blir utbildningsprocessen slumpmässig och nyckfull. Om den råkar sammanfalla med barnets aktiviteter får den positiv effekt, om den inte gör det, leder den till att barnets natur störs, splittras eller hämmas" (John Dewey - Mitt pedagogiska credo/Kroksmark- Den tidlösa pedagogiken s 379)

Kroksmark kommenterar texten och beskriver texten som ett uttryck för brytningen mellan jordbruks- och industrisamhälle och visar hur Dewey såg hur det konkreta bondesamhället löstes upp i ett abstrakt samhälle. Bondesamhällets förutbestämda uppgifter ersattes av nya tider med en stark abstraktionsprocess.

Nu lever vi ånyo i en brytningstid mellan industri- och tjänstesamhället och abstraktionsprocesserna är ännu mer komplexa, samhället individualiseras. Vygotskij beskriver redan på 1920-talet teknikens (verktygens) betydelse för människans kunskapsutveckling genom begreppet kunskapsartefakter. Kroksmark tolkar Vygotskij i modern tid :

"Samspelet mellan människa och verktyg är centralt i ett sociokulturellt teoretiskt perspektiv genom att det sammansmälter på så sätt att en dator på ett sätt kan uppfattas som ett fysiskt föremål men som i detta sammanhang måste förstås som en del av den mänskliga verksamheten. En penna är ingen penna i sig själv; det är först i pennans brukande som den blir en penna i sociokulturell mening.....Mänskliga funktioner har under historiens lopp flyttats ut i kunskapsartefakter. Det är till och med så att vårt tänkande finns i redskapen. Därmed har det sociokulturella perspektivet etablerat en integrativ syn på tanke och handling, på teori och praktik." (Kroksmark-Den tidlösa pedagogiken s 454)

Vår huvudsakliga uppgift som pedagoger är alltså att skapa sociala sammanhang som skapar handling och medvetenhet genom de moderna verktyg som är representativa för vår tid.

Vi är fria att själva formulera vårt pedagogiska credo för 2010-talet. Tanken är fri och vi har aldrig haft så stora möjligheter att dela med oss av och sprida idéer. Hur ser ditt pedagogiska credo ut?

Mycket har som sagt förändrats de senaste åren i datorvärlden. Tre av de större förändringarna är att funktioner har förbättrats, lagringsmöjligheterna är billiga samt att bredbandsuppkopplingarna är stabilare och mycket snabbare. De program som nu kommer på marknaden är ofta testade av miljoner användare och skapade av pedagoger där användandet har kommit i fokus. Vi kan idag för en spottstyver spara vårt material, stora mängder dessutom. Den tredje och kanske viktigaste förbättringen, snabbheten i bredbandsuppkopplingen är nog det som får mest genomslag hos den enskilda användaren. Möjligheten att jobba tillsammans på nätet ger oanade möjligheter till samarbete, kommunikation och produktion. Att vi är uppkopplade mot nätet och dessutom är helt mobila ger stora möjligheter till livsstilsförändring.

Det är min övertygelse att ovanstående förändringar ger upphov till många skolfrågor. Om eleverna snart jobbar helt webbaserat, har tillgång till allt material på nätet och dessutom producerar tillsammans där, hur stort är behovet då egentligen av skolor i dess nuvarande form? Förändringsktakten är snabb och frågan är om institutioner som skolan och andra kan hitta en stabilitet i detta. Webplattformar som slutna öar är dagens melodi för många skolförvaltningar, och kanske är detta klokt rent administrativt men hur gör man pedagogiskt, stänga in eleverna där?

En annan mycket viktig fråga är vad vi ska lära barnen och ungdomarna? En del av de kurser jag läste på gymnasiet (och då är jag ändå född 1972) var helt bortkastade och byggde på en teknik som för länge sedan har slutat existera. Nu, när förändringstakten är långt högre, hur gör vi nu?

I takt med att finanser krisar och 40-talister pensionerar sig läggs allt mer på individen att lösa där det innan fanns anställda administratörer. Såklart är detta på gott och ont. Krångel och merjobb är baksidan, mer kontroll och större möjligheter till att påverka sin egen situation ligger på pluskontot. Nu ska allt ske på nätet, det är vi själva som ska göra jobbet och det måste vara någons uppgift att förbereda eleverna för framtiden. Kristänkandet är klokt i dessa tider, och att aktivt jobba för en verklighetsanpassad svensk skola likaså.

68:ornas barnbarn

1968.

Studentprotester i Paris, Kårhusockupation i Stocholm. Förändring ligger i luften och det är ungdomarna som leder protesterna mot institutioner och hierarkiska system. Bokstavskombinationerna spelade, av ett otal TV-dokumentärer att döma, mindre roll för deltagarna, det var känslan av förändring som var avgörande, att riva pyramiderna och bygga nytt.

Institutionerna blev kvar, det hierarkiska skolsystemet överlevde och motståndet mot Vietnamkriget, som leddes av denna ungdomsgeneration, kanaliserades in i traditionella partier.

Ändå förlorade inte 68:orna. Två saker fick min (och mina föräldrars) generation att bygga vidare på.

1. Det var inte längre möjligt att posera utifrån position längre. Titlar som exempelvis "rektor"
skulle inte kunna användas som maktpositioner. Rektorer blev ansvariga pedagogiska ledare.

2. Världen öppnades. Efter 1968 var det omöjligt att bara se på sin hembygd, stadsdel, eller
Sverige.

För skolan fick dessa förändringar inte särskilt stora följder. 1970 skrivs Lgy70 i syfte att modernisera gymnasieskolan. Färdiga lektionsplaneringar, ämnesskrån och traditionellt tänkande dominerar styrdokumenten vid denna tid. 1972 föds jag. Ulrika Knape och Ragnar Skanåker tar OS-guld i Munchen 1972. 11 Israelsiska idrottsmän mördas av palestinska terrorister.

68:ornas frihetliga idéer levde istället vidare på folkhögskolorna inte minst Komvux. På komvux var min far lärare från starten 1975 och min mor student. Jag är alltså i någon mening denna andas barn. Att se varje individ, att möta varje elev där hon var var ledstjärnan. Andragogiken blev ett eget forskningsområde.

Den revolutionära tiden var allt annat än revolutionär för ungdomarna. Som ett svar på tristessen skriver Donald Broady 1981 Den dolda läroplanen, byggd på Philip Jacksons bok Life in Classrooms och konstaterar att vad man egentligen lär sig är att :

• ständigt bli avbruten i arbetet
• göra saker man inte är intresserad av
• strunta i kamraterna runtomkring - inbördes hjälp är fuskl
• underkasta sig makt
• undertrycka sina egna erfarenheter
• vänta
• kontrollera sig verbalt och motoriskt

Någon som känner igen sig ? 1984 satt jag i OBSklass i mellanstadiet. OS gick i Los Angeles och Ragnar Skanåker var fortfarande med och tog silver.

Jag började gymnasiet 1988. Min generations stora film om lärarrollen är tveklöst Dead poets society. Som lärarbarn vill jag självklart vara Mr Keating på samma sätt som min far blivit populär lärare som vuxenpedagog. Mr Keating såg varje elevs behov, levde sig in i deras drömmar och manade dem till eget ansvar och handling. Inte många i min generation blev Mr Keating, stenciler och overhead dominerade alltjämt.. Efter lärarhögskolan fick jag lära mig verkligheten, på en gruppbostad för autistiska. Ett fantastiskt universitet, där deltagarna styrde hur läraren skulle agera. Ingenting var givet. Debatten under perioden handlade om huruvida norrmännen skulle få klubba ihjäl sälar eller ej. Mr Keating var närvarande i skolfrågorna men syntes inte i de viktiga dokumenten.

Efter långa diskussioner och stort motstånd trädde Mr Keating och hans kamrater, Dewey, Freire, Frenet och Buber fram och blev ledstjärnor i det som nu är LPF94. De progressiva jublade. En dag. De konservativa deppade. En dag. Skolverket kom som Mr Keating och det gick som för Mr Keating. Alla gjorde ändå som 1989. Tryggheten vann över förändringen.

Nu knackar 68:ornas barnbarn på dörren och stödjer sig liksom 68:orna på en teknisk revolution. 68:ornas revolution baserades på TV, barnbarnens på internet. De kommer inte i Mr Keatings skepnad utan snarare som Eisenheim i filmen Illusionisten, oberoende av tid och rum. De ställer samma fråga som Fria Proteatern 1972 (Se gärna klippet på You Tube); Vilken sida står Du på?

1999-2009

Ja, det har hänt en del. 1999 var en tid då datorer var uppkopplade mot hopplöst långsamma telefonmodem och de flesta hemsidor bara var just... sidor. Allt man gjorde utgick ifrån lokalt installerade program vilket gjorde alla om möjligt ännu mer hopplöst bundna till sin stationära dator. Vad är då nu, och hur kan det komma att se ut framöver? Jag är övertygad om att många lever kvar i 1999 och att de tror att det ändlösa strulet med filformat, krångliga problem, otroligt svårförstådda programvaror kommer att höra framtiden till men ack nej.

Projektet Humlan flyger är ett levande bevis på en sak, vi är på väg ifrån beroendet av en speciell dator, på en speciell tid eller plats. Vi är på väg ifrån programvaror installerade på en specifik dator eller en speciell lokal. Snabbheten i dagens uppkopplingar ger oss mobilitet som saknar motstycke och en spännande konsekvens är att vi nu kan mötas på nätet istället och det vi med ett finare ord kallas kollaboration ger mig nästan svindel.

Alla kan kommunicera, producera och organisera det mesta bara genom att tillsammans mötas i en yta på nätet. Att göra detta innebär något som med ord är svårt att precisera. Det går att göra en mängd saker nu, som inte gick 1999. På den tiden var de flesta programvaror kopior av "den analoga världen". Brev gjordes till e-post, skrivmaskinen ersattes av ordbehandling och så vidare. Nu gör vi det som innan var omöjligt. Vi kan ses på nätet och träffa vem vi vill när vi vill och på våra egna villkor. Den tid vi kallar administrativ består för många av att hantera mail, skicka, skapa, ta emot och besvara. Men snart gör vi sannolikt inte så heller längre. Finns alla programvaror på nätet kan vi också tillsammans mötas i programvarorna och därmed heller aldrig pyssla med hanteringen till och från varandra vilket torde innebära en enorm avlastning för alla som sitter och administrerar. Ja faktum är att detta borde innebära en avlastning för alla människor.

Men vi människor är sociala varelser och därmed också människor med ett behov av att träffas. Förmodligen kommer vi att träffas mycket i fortsättningen, på grund av att vi kan, och har tid. Vi behöver inte resa land och rike kring för att ha konferenser eller möten. Det kan vi ju göra på nätet. Vi kan ses ändå, och lära känna varandra istället. Att fysiskt mötas är ju än så länge iallafall rätt svårt med internets hjälp.

Syftet med att vara en stor grupp som samlas kring en person, har i tusentals år varit av samma skäl. Detta är det enda sättet att nå ut till många samtidigt. Nu finns det en mängd olika möjligheter till att genomföra detta, snabbare enklare och effektivare också för den delen. Bara detta exemplet visar på vilken enorm förändring vi står inför, och jag bara myser. Visst är det detta sanslöst spännande?

/Lasse Lundgren

Sedan några år tillbaka har vi internet. Jag tror inte att det är särskilt många som har missat den detaljen i vårt moderna samhälle. Att internet har revolutionerat vårt sätt att leva tror jag inte heller särskilt många ifrågasätter.

Internet kommer att revolutionera vårt sätt att se på skola och utbildning. Den här revolutionen har precis börjat. Till skillnad mot Ryska och Franska revolutionen är inte IT-revolutionen särskilt våldsam. Det enda våld som kan tänkas uppstå kan vara ett dunkande med datormusen mot skrivbordet då vi upplever uppkopplingen mot nätet som extra långsam.

Det finns många frågor och svar om vad internet ska och kan användas till. Hur ska skolan förhålla sig till internet? Ett svar på den frågan kan vara- Mycket, generöst, alltid och väldigt fritt (under ansvar).

Lasse, min kollega och projektledare, berättade för mig under hösten en rätt så spännande sak om en skola i USA som hade datorer till varenda elev. Eleverna hade datorer och de kunde använda internet, men inte hela. Datorerna hade nämligen internetspärrar och kunde således inte användas mycket, generöst och väldigt fritt. Jaha, vad är vitsen då med en dator som har tillgång till internet?

Nu kanske någon tänker så här. Det är bra att kunna spärra. Man vet ju aldrig vad ungdomarna kan få för sig där ute i cyberrymden. Det finns så mycket otäckt och dåligt och samtidigt väldigt mycket roligt, spännande, intressant, lärorikt.

Tänk er en skola med världens största, bästa bibliotek. Eleverna har tillgång till den här kunskapskällan och därmed bör förutsättningar för en väldigt duktig elev finnas där. Men eleven får höra att i det här biblioteket får du bara läsa de här böckerna som finns i just dessa hyllor. Eleven tittar sig omkring i detta enorma bibliotek och tänker. Herregud! jag har bara tillgång till 1% av kunskapskällan.


Internet är ett gigantiskt bibliotek, en enorm kunskapskälla. Hur ska skolan förhålla sig till elevers användning av internet i skolan? Den bör vara generös för annars kommer våra elever att uppleva skolan som en kunskapssläckare. Eleven förstår att i sitt rum hemma, där frihet råder, finns 99% till att hämta.

Har precis fixat så att det går att komma till bloggen från projektets hemsida. Projektet har varit otroligt stimulerande och utvecklande. IKT-pedagogik befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium i en utvecklingskurva. Internet har inte funnits så himla länge. Låt mig ge er några historiska exempel så att vi får lite perspektiv på det hela.

År 1809 förlorar Sverige Finland till Ryssland. 1842 beslutar den svenska riksdagen att en folkskola ska införas.

Låt oss snabbspola rejält. År 1990 skapas WWW av engelsmannen Tim Berners-Lee. 12 maj 1996 säger Ines Uusman, vid tiden svensk kommunikationsminister, följande: Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.

Google grundas 1998. Youtube sätter igång i början av 2005. Oktober 2006, Google köper youtube för 1,65 miljarder dollar. Nu när 2009 fortsätter sina steg in i sommarvärmen är målet att Göteborg ska ha trådlöst internet på gymnasieskolorna. Utbyggnaden håller på för fullt. Den kanske till och med är klar. Var tusan kommer vi att befinna oss om fem eller tio år? Ingen kan med säkerhet uttala sig om det. En sak är säker dock. Internet är ingen fluga.