En modern civilisationskritik

Igår beställde jag PC Jersilds nya bok Edens bakgård. Jag har stora förväntningar på denna roman. Skälet är att bokens handling förefaller vara något som liknar en modern civilisationskritik, vilket verkligen har saknats i diskussionen om IT och IKT. I den allt tröttsammare debatten om FRA , IPRED och integritetsfrågor refereras ofta till "gamla" framtidsvisioner som George Orwells 1984 eller Anthony Burgess Clockwork Orange.

PC Jersilds roman skisserar ett framtidsscenario men tar sin utgångspunkt i den teknik som redan finns nu eftersom det är den han känner till. Jersild tar sikte på det nya nätverkssamhället som han ser växa fram.

Bokens huvudperson är den ensamme Roland som får jobb som nattvakt på ett företag. Företaget är officiellt en privat arbetsförmedling men de sysslar också med helt andra saker. I husets finns ett upplevelsecentrum, där folk erbjuds att bli huvudpersoner i en sorts tredimensionella dataspel. Med hjälp av virtual realityteknik förflyttas kunden själv rakt in i äventyret. Man kan resa på safari, färdas ut i rymden eller träffa celebriteter som Elvis Presley eller kungen.När firman drabbas av lågkonjunkturen måste man hitta andra nischer. Det blir nu Rolands uppgift att fungera som försöksperson i nya virtual reality-spel. Allt mer våldsamma intriger skapas i företagets jakt på kunder, från pornografi till pedofili och lustmord. Företaget förföljs av datainspektionen.

Jag har länge väntat på att denna typ av litteratur ska växa fram, av flera skäl. I debatten kring IT och IKT-pedagogik skriver och talar debattörerna ofta som om de stod på segrarnas eller historiens sida - vilket kanske delvis är sant. Jag tror dock att en mer ödmjuk ton vore på sin plats.

Civilisationskritikerna, vare sig de har hetat PC Jersild eller Harry Martinsson har ofta avfärdats som naiva romantiker, alternativt som reaktionära bakåtsträvare. Ingenting kunde vara mera fel. PC Jersild kunde naturligtvis inte stoppa stordriften inom sjukvården genom romanen Babels hus, lika lite som Harry Martinsson kunde stoppa industrialiseringen genom Aniara. De hade inflytande på debatten ändå. Diskussionen kring stordriften gjorde sannolikt sjukvården lite mänskligare och Harry Martinsson var mycket tidigt ute i de frågor som idag kallas hållbar utveckling.

Vi behöver alltså civilisationskritiken då den tvingar fram eftertänksamhet. Det är därför vi ur vårt humlan-flygerperspektiv inkluderar och välkomnar IT-kritikerna. Det är så användarvänliga och humanistiska tekniska system växer fram.

Jag ser därför fram emot att läsa denna roman. För att få tänka efter. Jag rekommenderar den naturligtvis också för att PC Jersild sedan tidigare visat sig vara en skicklig uttolkare av sin samtid. IT-nördar kan gott behöva läsa en och annan bok också.

Människan eller datorn?

Att använda datorn i undervisningen innebär bättre pedagogik. Det blir bättre begreppsförståelse, möjligheterna att förstå sammanhang ökar. Kort och gott blir det bättre. Nu är det inte fullt så enkelt. En dator med uppkoppling till nätet och en tillhörande projektor för att skapa starka, visuella intryck behöver något annat för att det ska bli bra. Det här andra och det absolut viktigaste är MÄNNISKAN.

MÄNNISKAN tillsammans med andra i ett gynnsamt samarbetsklimat är dem som skapar grunden för pedagogiken. MÄNNISKAN i mötet med andra, där innehåll diskuteras och problematiseras är förutsättningarna för "digital magi". Var ska mötet ske? Räcker det med att skypa, chatta, mejla, dela. Nej, tyvärr inte. I nuläget är inte det digitala tillräckligt bra för att ersätta det skapande, pedagogiska mötet. I nulätet ska mötet ske i den fysiska världen, där vi kan se varandra, känna lukter, springa och hämta kaffe till kollegor (om man nu hittar några muggar).

Internet och dator är fantastiskt bra, men är inte bättre än de människor som skapar grunden för dess användande.

Ciao

Skolan i datorn eller datorn i skolan?

Traditionellt har många lärare haft en läroböcker och en klasser, vissa har kompletterat med eget material och andra har haft helt egenproducerade läromedel. I detta digitala tidevarv ökar trycket på traditionalisterna och en progressiv grupp pekar på vinsterna med IKT och framförallt webbaserade metoder och läromedel. Frågan är bara, hur ska man jobba? och kanske ännu mera viktigt, hur i herrans namn hittar man struktur och konsekventa arbetssätt?

Internet är fyllt av programvaror, vissa kostar pengar men många är gratis. Internet är också fyllt med människor som vet vad som är rätt och fel samt fyller sida upp och sida ner med tips och råd kring vad man kan göra. Men hur?

Att ha en dator till varje elev och lärare är förvisso en fantastisk triumf och en minst sagt naturlig samhällsanpassning. Hur lärarkåren nu ska kunna fylla sina planeringar med innehåll kan verkligen variera väldigt. Det finns programvaror som är en exakt kopia av vanliga böcker, med lektionsplaneringar, facit och hela kittet. Här tankar helt sonika eleverna ner en programvara eller går till en websida och sedan är det bara köra igång. Förändringen för läraren blir då inte speciellt stor, han eller hon har bara flyttat in boken i datorn och inget mera; likadant för eleven. Den traditionalistiska trygghetsnarkomanen pustar ut och allt är frid och fröjd. Kanske kan detta vara en god väg in i ett nytt sätt att arbeta.

Den djärve kan helt fritt välja och vraka bland allt som finns i programvaruväg på internet. En uppsjö, för att underdriva saken, av programvaror, tester, delade dokument, hemsidor, tävlingar och mycket mera finns att fritt använda, kunskapsskatten ligger öppen och världen släpps in i klassrummet. Det blir sannolikt en mycket varierad undervisning och mer anpassat för elevernas egna livsvärld. Dilemmat som kan uppstå är bara hur man rent praktiskt ska hitta en bra struktur och kanske ännu svårare, hur sparar man allt material? Vi är ju helt oberoende av internets existens tjänstemän i en myndighetsutövning.

Skolförvaltningar, utbildningsnämder och utbildningsföretag värjer sig ibland för denna fråga och i många fall uppstår tanken på att skapa en ö på internet där allt är säkert, allt är tryggt. Det är här tanken på webbplattformar dyker upp. Även ett dilemma dyker upp samtidigt. Om själva poängen med att vara på internet är att vi och alla andra i världen finns där, och kan hitta varandra, vad händer då om vi kapslar in oss där poängen är sammankopplingen? Administrativt är vinsten uppenbar, lärarna kan komma åt information lägga in själv och hämta allt alla andras. Föräldrar kan erbjudas en innan omöjlig chans att följa sina barns kunskapsutveckling. Men gör vi inte med plattformar som vi gör med digitala skolböcker, flyttar in skolans traditionella struktur in i den digitala världen?

Mot bakgrund av ovanstående kan vi tryggt konstatera att även om IT sakta men säkert börjar bli en del av skolans naturliga vardag är grundfrågorna, och de praktiska vardagsfrågorna komplicerade och anpassningen till den nya världen är i sin linda.

Frustrerande nog tycks hur som helst aldrig framtiden vara nära nog.

/Lasse Lundgren

Den ena nymodigheten efter den andra

Den ena nymodigheten efter den andra dyker upp på IT-kartan. Iphone, med allt vad det innebär, och Google wave med allt vad alla förmodar vara nästa generations IT-användande för att bara nämna några exempel. När jag tittar på hur användandet av IT i skolan bara ökar och ökar gnuggar jag händerna. Äntligen har det faktiskt börjat röra på sig i IT-sverige vad det gäller skolområdet, och många ovana har så smått vågat sig ur sin trygghetszon och ser vinster. Frågan kring "hur" vi ska använda tekniken ersätter den mycket envisa och långdragna frågan "om" vi ska använda oss av IKT.

För den som fortfarande tvivlar finns närmast självklara skäl att fundera en gång till. Oberoende av skolans inriktning eller program finns ett argument som slår högre än allt annat. I samhället finns ju IT som en integrerad del av samhället, och mer lär det bli. Betala räkningar, boka biobiljetter, beställa biljetter läsa tidningen; ja listan kan göras mycket lång. I större delen av alla yrkesverksammas liv finns datorn som navet i verksamhetens aktiviteter.

Ett annat argument som oavkortat är slagkraftigt är miljöargumentet. Vi behöver inte resa för att mötas yrkesmässigt, åtminstone inte av rent praktiskta skäl. Att ses över nätet idag är både enkelt och visuellt. Därmed kan vi faktiskt i viss mening slippa mycket av den miljöförstöring alla dessa resor innebär. Våra sociala behov upphör ju inte att existera i och med teknikens möjligheter men den erbjuder just detta, att vara sociala tillsammans istället för att sitta i ändlösa möten där resan dit tog längre än själva mötestiden.

Att förutse framtiden för våra ungdomar är svårt. Vad vi däremot kan veta är att kunskap kommer att behövas, och att såväl förtrogenhet som direkt praktiska IT-kunskaper är avgörande för hur ungdomarna klarar sig i samhället ter sig som självklart.

Så vad ska vi lära ut? Eleverna har vuxit upp med mycket av tekniken, och för dem är detta knappast något nytt, snarare något de inte ens tänker på. Vad vi kan göra är givetvis alltid att förse alla med en dator eller åtminstone möjliggöra tillgång till en och till nätuppkoppling. En annan insats är att skapa möjligheter för fortbildning inom IKT för lärare. När detta väl är gjort finns möjligheterna där och då ska man utnyttja allt som finns att tillgå. För tio år sedan kunde man lätt se datorn som skrivmaskin framför sig, där man skrev text, eller skickade brev, elektroniska till och med.
Många lärare jag har talat med verkar ha någon slags idé kring att kunskapsbehoven är mycket praktiska, att förtrogenhet kring de flesta programvaror på marknaden är någon slags grundkunskap hos pedagogen. Det vore ju helt absurdt att kräva av någon människa.

Vad man som lärare däremot bör ha kännedom om och kunna förmedla är internets hot och möjligheter, etiska/moraliska aspekter av datoranvändandet. För att åstadkomma detta i praktiken återstår en sak, om än väldigt klyschig. Det gäller att ha kännedom om vad elever faktiskt gör på nätet. Gå med i Facebook, Twitter och några andra. Det finns inga förpliktelser där och ofta är detta något som lockar ungdomar. Analysera hur ungdomarna beter sig på nätet så uppfattningen nyanseras och klargörs lite. Det räcker så, resten av kompetensen har läraren som en naturlig del av yrket.

/Lasse Lundgren

Ett pedagogiskt credo för 2010-talet ?

"Det finns ingenting så svårt att ta itu med, inget så vanskligt att leda, inget så riskfyllt som att försöka införa en ny tingens ordning. De som förändrar får nämligen till motståndare dem som lyckats väl i de gamla spåren, och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya"

Så skriver Macchiavelli 1513 i Fursten.

1629 skriver Johan Amos Comenius klagande i Didactica Magna att "antingen sysslar skolorna själva med obetydliga och värdelösa ting och försummar de gedignare. Eller glömmer eleverna vad de lärt eftersom det mesta gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Den sistnämnda bristen är emellertid så vanlig , att det finns endast få som inte klagar däröver. Ty om allt vi läst, hört och tillägnat oss, genast var tillhands i minnet, hur lärda skulle vi då ej vara,vi, som minsann haft tillfälle att tillägna oss ett och annat! Men eftersom så inte är , är det säkert, att vi liksom öser vatten med såll." (Ur "Den tidlösa pedagogiken", red Tomas Kroksmark)

Comenius fick i uppdrag av Axel Oxenstierna att författa läromedel för den svenska skolan. Drottningens lärare var kritisk mot manuskriptet på grund av att det, enligt honom, "endast innehöll idéer, metodiska råd och reflektioner" och läroböckerna borde istället "ge konkreta instruktioner i alla avseenden". Diskussionen känns igen idag då "tydlighet" ofta ställs emot demokratisk dialog lärare-elever.

1897 författar John Dewey boken Mitt pedagogiska credo, vars innehåll tveklöst påverkat de svenska läroplanerna, inte minst Lpf94. En utbildning värd namnet måste ta sin utgångspunkt hos eleven själv:

" Om inte lärarens ansträngningar knyter an till någon aktivitet som barnet utför spontant, oberoende av läraren, så blir utbildning något som pressas på utifrån. Det kan förvisso ge vissa yttre resultat men inte kallas fostrande i egentlig mening. Utan insikt i individens psykologiska struktur och aktiviteter blir utbildningsprocessen slumpmässig och nyckfull. Om den råkar sammanfalla med barnets aktiviteter får den positiv effekt, om den inte gör det, leder den till att barnets natur störs, splittras eller hämmas" (John Dewey - Mitt pedagogiska credo/Kroksmark- Den tidlösa pedagogiken s 379)

Kroksmark kommenterar texten och beskriver texten som ett uttryck för brytningen mellan jordbruks- och industrisamhälle och visar hur Dewey såg hur det konkreta bondesamhället löstes upp i ett abstrakt samhälle. Bondesamhällets förutbestämda uppgifter ersattes av nya tider med en stark abstraktionsprocess.

Nu lever vi ånyo i en brytningstid mellan industri- och tjänstesamhället och abstraktionsprocesserna är ännu mer komplexa, samhället individualiseras. Vygotskij beskriver redan på 1920-talet teknikens (verktygens) betydelse för människans kunskapsutveckling genom begreppet kunskapsartefakter. Kroksmark tolkar Vygotskij i modern tid :

"Samspelet mellan människa och verktyg är centralt i ett sociokulturellt teoretiskt perspektiv genom att det sammansmälter på så sätt att en dator på ett sätt kan uppfattas som ett fysiskt föremål men som i detta sammanhang måste förstås som en del av den mänskliga verksamheten. En penna är ingen penna i sig själv; det är först i pennans brukande som den blir en penna i sociokulturell mening.....Mänskliga funktioner har under historiens lopp flyttats ut i kunskapsartefakter. Det är till och med så att vårt tänkande finns i redskapen. Därmed har det sociokulturella perspektivet etablerat en integrativ syn på tanke och handling, på teori och praktik." (Kroksmark-Den tidlösa pedagogiken s 454)

Vår huvudsakliga uppgift som pedagoger är alltså att skapa sociala sammanhang som skapar handling och medvetenhet genom de moderna verktyg som är representativa för vår tid.

Vi är fria att själva formulera vårt pedagogiska credo för 2010-talet. Tanken är fri och vi har aldrig haft så stora möjligheter att dela med oss av och sprida idéer. Hur ser ditt pedagogiska credo ut?

Mycket har som sagt förändrats de senaste åren i datorvärlden. Tre av de större förändringarna är att funktioner har förbättrats, lagringsmöjligheterna är billiga samt att bredbandsuppkopplingarna är stabilare och mycket snabbare. De program som nu kommer på marknaden är ofta testade av miljoner användare och skapade av pedagoger där användandet har kommit i fokus. Vi kan idag för en spottstyver spara vårt material, stora mängder dessutom. Den tredje och kanske viktigaste förbättringen, snabbheten i bredbandsuppkopplingen är nog det som får mest genomslag hos den enskilda användaren. Möjligheten att jobba tillsammans på nätet ger oanade möjligheter till samarbete, kommunikation och produktion. Att vi är uppkopplade mot nätet och dessutom är helt mobila ger stora möjligheter till livsstilsförändring.

Det är min övertygelse att ovanstående förändringar ger upphov till många skolfrågor. Om eleverna snart jobbar helt webbaserat, har tillgång till allt material på nätet och dessutom producerar tillsammans där, hur stort är behovet då egentligen av skolor i dess nuvarande form? Förändringsktakten är snabb och frågan är om institutioner som skolan och andra kan hitta en stabilitet i detta. Webplattformar som slutna öar är dagens melodi för många skolförvaltningar, och kanske är detta klokt rent administrativt men hur gör man pedagogiskt, stänga in eleverna där?

En annan mycket viktig fråga är vad vi ska lära barnen och ungdomarna? En del av de kurser jag läste på gymnasiet (och då är jag ändå född 1972) var helt bortkastade och byggde på en teknik som för länge sedan har slutat existera. Nu, när förändringstakten är långt högre, hur gör vi nu?

I takt med att finanser krisar och 40-talister pensionerar sig läggs allt mer på individen att lösa där det innan fanns anställda administratörer. Såklart är detta på gott och ont. Krångel och merjobb är baksidan, mer kontroll och större möjligheter till att påverka sin egen situation ligger på pluskontot. Nu ska allt ske på nätet, det är vi själva som ska göra jobbet och det måste vara någons uppgift att förbereda eleverna för framtiden. Kristänkandet är klokt i dessa tider, och att aktivt jobba för en verklighetsanpassad svensk skola likaså.

68:ornas barnbarn

1968.

Studentprotester i Paris, Kårhusockupation i Stocholm. Förändring ligger i luften och det är ungdomarna som leder protesterna mot institutioner och hierarkiska system. Bokstavskombinationerna spelade, av ett otal TV-dokumentärer att döma, mindre roll för deltagarna, det var känslan av förändring som var avgörande, att riva pyramiderna och bygga nytt.

Institutionerna blev kvar, det hierarkiska skolsystemet överlevde och motståndet mot Vietnamkriget, som leddes av denna ungdomsgeneration, kanaliserades in i traditionella partier.

Ändå förlorade inte 68:orna. Två saker fick min (och mina föräldrars) generation att bygga vidare på.

1. Det var inte längre möjligt att posera utifrån position längre. Titlar som exempelvis "rektor"
skulle inte kunna användas som maktpositioner. Rektorer blev ansvariga pedagogiska ledare.

2. Världen öppnades. Efter 1968 var det omöjligt att bara se på sin hembygd, stadsdel, eller
Sverige.

För skolan fick dessa förändringar inte särskilt stora följder. 1970 skrivs Lgy70 i syfte att modernisera gymnasieskolan. Färdiga lektionsplaneringar, ämnesskrån och traditionellt tänkande dominerar styrdokumenten vid denna tid. 1972 föds jag. Ulrika Knape och Ragnar Skanåker tar OS-guld i Munchen 1972. 11 Israelsiska idrottsmän mördas av palestinska terrorister.

68:ornas frihetliga idéer levde istället vidare på folkhögskolorna inte minst Komvux. På komvux var min far lärare från starten 1975 och min mor student. Jag är alltså i någon mening denna andas barn. Att se varje individ, att möta varje elev där hon var var ledstjärnan. Andragogiken blev ett eget forskningsområde.

Den revolutionära tiden var allt annat än revolutionär för ungdomarna. Som ett svar på tristessen skriver Donald Broady 1981 Den dolda läroplanen, byggd på Philip Jacksons bok Life in Classrooms och konstaterar att vad man egentligen lär sig är att :

• ständigt bli avbruten i arbetet
• göra saker man inte är intresserad av
• strunta i kamraterna runtomkring - inbördes hjälp är fuskl
• underkasta sig makt
• undertrycka sina egna erfarenheter
• vänta
• kontrollera sig verbalt och motoriskt

Någon som känner igen sig ? 1984 satt jag i OBSklass i mellanstadiet. OS gick i Los Angeles och Ragnar Skanåker var fortfarande med och tog silver.

Jag började gymnasiet 1988. Min generations stora film om lärarrollen är tveklöst Dead poets society. Som lärarbarn vill jag självklart vara Mr Keating på samma sätt som min far blivit populär lärare som vuxenpedagog. Mr Keating såg varje elevs behov, levde sig in i deras drömmar och manade dem till eget ansvar och handling. Inte många i min generation blev Mr Keating, stenciler och overhead dominerade alltjämt.. Efter lärarhögskolan fick jag lära mig verkligheten, på en gruppbostad för autistiska. Ett fantastiskt universitet, där deltagarna styrde hur läraren skulle agera. Ingenting var givet. Debatten under perioden handlade om huruvida norrmännen skulle få klubba ihjäl sälar eller ej. Mr Keating var närvarande i skolfrågorna men syntes inte i de viktiga dokumenten.

Efter långa diskussioner och stort motstånd trädde Mr Keating och hans kamrater, Dewey, Freire, Frenet och Buber fram och blev ledstjärnor i det som nu är LPF94. De progressiva jublade. En dag. De konservativa deppade. En dag. Skolverket kom som Mr Keating och det gick som för Mr Keating. Alla gjorde ändå som 1989. Tryggheten vann över förändringen.

Nu knackar 68:ornas barnbarn på dörren och stödjer sig liksom 68:orna på en teknisk revolution. 68:ornas revolution baserades på TV, barnbarnens på internet. De kommer inte i Mr Keatings skepnad utan snarare som Eisenheim i filmen Illusionisten, oberoende av tid och rum. De ställer samma fråga som Fria Proteatern 1972 (Se gärna klippet på You Tube); Vilken sida står Du på?