torsdag 27 augusti 2009

En modern civilisationskritik


Igår beställde jag PC Jersilds nya bok Edens bakgård. Jag har stora förväntningar på denna roman. Skälet är att bokens handling förefaller vara något som liknar en modern civilisationskritik, vilket verkligen har saknats i diskussionen om IT och IKT. I den allt tröttsammare debatten om FRA , IPRED och integritetsfrågor refereras ofta till "gamla" framtidsvisioner som George Orwells 1984 eller Anthony Burgess Clockwork Orange.

PC Jersilds roman skisserar ett framtidsscenario men tar sin utgångspunkt i den teknik som redan finns nu eftersom det är den han känner till. Jersild tar sikte på det nya nätverkssamhället som han ser växa fram.

Bokens huvudperson är den ensamme Roland som får jobb som nattvakt på ett företag. Företaget är officiellt en privat arbetsförmedling men de sysslar också med helt andra saker. I husets finns ett upplevelsecentrum, där folk erbjuds att bli huvudpersoner i en sorts tredimensionella dataspel. Med hjälp av virtual realityteknik förflyttas kunden själv rakt in i äventyret. Man kan resa på safari, färdas ut i rymden eller träffa celebriteter som Elvis Presley eller kungen.När firman drabbas av lågkonjunkturen måste man hitta andra nischer. Det blir nu Rolands uppgift att fungera som försöksperson i nya virtual reality-spel. Allt mer våldsamma intriger skapas i företagets jakt på kunder, från pornografi till pedofili och lustmord. Företaget förföljs av datainspektionen.

Jag har länge väntat på att denna typ av litteratur ska växa fram, av flera skäl. I debatten kring IT och IKT-pedagogik skriver och talar debattörerna ofta som om de stod på segrarnas eller historiens sida - vilket kanske delvis är sant. Jag tror dock att en mer ödmjuk ton vore på sin plats.

Civilisationskritikerna, vare sig de har hetat PC Jersild eller Harry Martinsson har ofta avfärdats som naiva romantiker, alternativt som reaktionära bakåtsträvare. Ingenting kunde vara mera fel. PC Jersild kunde naturligtvis inte stoppa stordriften inom sjukvården genom romanen Babels hus, lika lite som Harry Martinsson kunde stoppa industrialiseringen genom Aniara. De hade inflytande på debatten ändå. Diskussionen kring stordriften gjorde sannolikt sjukvården lite mänskligare och Harry Martinsson var mycket tidigt ute i de frågor som idag kallas hållbar utveckling.

Vi behöver alltså civilisationskritiken då den tvingar fram eftertänksamhet. Det är därför vi ur vårt humlan-flygerperspektiv inkluderar och välkomnar IT-kritikerna. Det är så användarvänliga och humanistiska tekniska system växer fram.

Jag ser därför fram emot att läsa denna roman. För att få tänka efter. Jag rekommenderar den naturligtvis också för att PC Jersild sedan tidigare visat sig vara en skicklig uttolkare av sin samtid. IT-nördar kan gott behöva läsa en och annan bok också.
Människan eller datorn?

Att använda datorn i undervisningen innebär bättre pedagogik. Det blir bättre begreppsförståelse, möjligheterna att förstå sammanhang ökar. Kort och gott blir det bättre. Nu är det inte fullt så enkelt. En dator med uppkoppling till nätet och en tillhörande projektor för att skapa starka, visuella intryck behöver något annat för att det ska bli bra. Det här andra och det absolut viktigaste är MÄNNISKAN.

MÄNNISKAN tillsammans med andra i ett gynnsamt samarbetsklimat är dem som skapar grunden för pedagogiken. MÄNNISKAN i mötet med andra, där innehåll diskuteras och problematiseras är förutsättningarna för "digital magi". Var ska mötet ske? Räcker det med att skypa, chatta, mejla, dela. Nej, tyvärr inte. I nuläget är inte det digitala tillräckligt bra för att ersätta det skapande, pedagogiska mötet. I nulätet ska mötet ske i den fysiska världen, där vi kan se varandra, känna lukter, springa och hämta kaffe till kollegor (om man nu hittar några muggar).

Internet och dator är fantastiskt bra, men är inte bättre än de människor som skapar grunden för dess användande.

Ciao

tisdag 25 augusti 2009


Skolan i datorn eller datorn i skolan?

Traditionellt har många lärare haft en läroböcker och en klasser, vissa har kompletterat med eget material och andra har haft helt egenproducerade läromedel. I detta digitala tidevarv ökar trycket på traditionalisterna och en progressiv grupp pekar på vinsterna med IKT och framförallt webbaserade metoder och läromedel. Frågan är bara, hur ska man jobba? och kanske ännu mera viktigt, hur i herrans namn hittar man struktur och konsekventa arbetssätt?

Internet är fyllt av programvaror, vissa kostar pengar men många är gratis. Internet är också fyllt med människor som vet vad som är rätt och fel samt fyller sida upp och sida ner med tips och råd kring vad man kan göra. Men hur?

Att ha en dator till varje elev och lärare är förvisso en fantastisk triumf och en minst sagt naturlig samhällsanpassning. Hur lärarkåren nu ska kunna fylla sina planeringar med innehåll kan verkligen variera väldigt. Det finns programvaror som är en exakt kopia av vanliga böcker, med lektionsplaneringar, facit och hela kittet. Här tankar helt sonika eleverna ner en programvara eller går till en websida och sedan är det bara köra igång. Förändringen för läraren blir då inte speciellt stor, han eller hon har bara flyttat in boken i datorn och inget mera; likadant för eleven. Den traditionalistiska trygghetsnarkomanen pustar ut och allt är frid och fröjd. Kanske kan detta vara en god väg in i ett nytt sätt att arbeta.

Den djärve kan helt fritt välja och vraka bland allt som finns i programvaruväg på internet. En uppsjö, för att underdriva saken, av programvaror, tester, delade dokument, hemsidor, tävlingar och mycket mera finns att fritt använda, kunskapsskatten ligger öppen och världen släpps in i klassrummet. Det blir sannolikt en mycket varierad undervisning och mer anpassat för elevernas egna livsvärld. Dilemmat som kan uppstå är bara hur man rent praktiskt ska hitta en bra struktur och kanske ännu svårare, hur sparar man allt material? Vi är ju helt oberoende av internets existens tjänstemän i en myndighetsutövning.

Skolförvaltningar, utbildningsnämder och utbildningsföretag värjer sig ibland för denna fråga och i många fall uppstår tanken på att skapa en ö på internet där allt är säkert, allt är tryggt. Det är här tanken på webbplattformar dyker upp. Även ett dilemma dyker upp samtidigt. Om själva poängen med att vara på internet är att vi och alla andra i världen finns där, och kan hitta varandra, vad händer då om vi kapslar in oss där poängen är sammankopplingen? Administrativt är vinsten uppenbar, lärarna kan komma åt information lägga in själv och hämta allt alla andras. Föräldrar kan erbjudas en innan omöjlig chans att följa sina barns kunskapsutveckling. Men gör vi inte med plattformar som vi gör med digitala skolböcker, flyttar in skolans traditionella struktur in i den digitala världen?

Mot bakgrund av ovanstående kan vi tryggt konstatera att även om IT sakta men säkert börjar bli en del av skolans naturliga vardag är grundfrågorna, och de praktiska vardagsfrågorna komplicerade och anpassningen till den nya världen är i sin linda.

Frustrerande nog tycks hur som helst aldrig framtiden vara nära nog.

/Lasse Lundgren

torsdag 6 augusti 2009

Den ena nymodigheten efter den andra


Den ena nymodigheten efter den andra dyker upp på IT-kartan. Iphone, med allt vad det innebär, och Google wave med allt vad alla förmodar vara nästa generations IT-användande för att bara nämna några exempel. När jag tittar på hur användandet av IT i skolan bara ökar och ökar gnuggar jag händerna. Äntligen har det faktiskt börjat röra på sig i IT-sverige vad det gäller skolområdet, och många ovana har så smått vågat sig ur sin trygghetszon och ser vinster. Frågan kring "hur" vi ska använda tekniken ersätter den mycket envisa och långdragna frågan "om" vi ska använda oss av IKT.

För den som fortfarande tvivlar finns närmast självklara skäl att fundera en gång till. Oberoende av skolans inriktning eller program finns ett argument som slår högre än allt annat. I samhället finns ju IT som en integrerad del av samhället, och mer lär det bli. Betala räkningar, boka biobiljetter, beställa biljetter läsa tidningen; ja listan kan göras mycket lång. I större delen av alla yrkesverksammas liv finns datorn som navet i verksamhetens aktiviteter.

Ett annat argument som oavkortat är slagkraftigt är miljöargumentet. Vi behöver inte resa för att mötas yrkesmässigt, åtminstone inte av rent praktiskta skäl. Att ses över nätet idag är både enkelt och visuellt. Därmed kan vi faktiskt i viss mening slippa mycket av den miljöförstöring alla dessa resor innebär. Våra sociala behov upphör ju inte att existera i och med teknikens möjligheter men den erbjuder just detta, att vara sociala tillsammans istället för att sitta i ändlösa möten där resan dit tog längre än själva mötestiden.

Att förutse framtiden för våra ungdomar är svårt. Vad vi däremot kan veta är att kunskap kommer att behövas, och att såväl förtrogenhet som direkt praktiska IT-kunskaper är avgörande för hur ungdomarna klarar sig i samhället ter sig som självklart.

Så vad ska vi lära ut? Eleverna har vuxit upp med mycket av tekniken, och för dem är detta knappast något nytt, snarare något de inte ens tänker på. Vad vi kan göra är givetvis alltid att förse alla med en dator eller åtminstone möjliggöra tillgång till en och till nätuppkoppling. En annan insats är att skapa möjligheter för fortbildning inom IKT för lärare. När detta väl är gjort finns möjligheterna där och då ska man utnyttja allt som finns att tillgå. För tio år sedan kunde man lätt se datorn som skrivmaskin framför sig, där man skrev text, eller skickade brev, elektroniska till och med.
Många lärare jag har talat med verkar ha någon slags idé kring att kunskapsbehoven är mycket praktiska, att förtrogenhet kring de flesta programvaror på marknaden är någon slags grundkunskap hos pedagogen. Det vore ju helt absurdt att kräva av någon människa.

Vad man som lärare däremot bör ha kännedom om och kunna förmedla är internets hot och möjligheter, etiska/moraliska aspekter av datoranvändandet. För att åstadkomma detta i praktiken återstår en sak, om än väldigt klyschig. Det gäller att ha kännedom om vad elever faktiskt gör på nätet. Gå med i Facebook, Twitter och några andra. Det finns inga förpliktelser där och ofta är detta något som lockar ungdomar. Analysera hur ungdomarna beter sig på nätet så uppfattningen nyanseras och klargörs lite. Det räcker så, resten av kompetensen har läraren som en naturlig del av yrket.

/Lasse Lundgren

Humlan flyger

Bloggen är en naturlig fortsättning på projektet.
Här kan alla kommentera projektet eller diskutera IKT-pedagogik. Intresserad av projektet? Klicka
här.